”Den som inte tar sitt kors …” Matt 10
”Talet om korset är en dårskap …” 1 Kor 1
Korset
Men vad är ett kors egentligen? En trevlig liten symbol? Ett smycke? Nånting som visar vad eller vem jag är eller vill vara. Lite som en vigselring. Eller…?
Ja, eller?
När har korset slutat vara ett tortyrredskap?
Den berättelse som antyds med korset är den kristna tros hjärta. Korset är centralt för Paulus teologi. Men skulle han ha gått omkring med ett träkors dinglande kring halsen? (Eller kanske han gjorde?)
Enligt Rita Nakashima Brock och Rebecca Ann Parker (Saving Paradise, 2008) tog det ganska länge innan bilden på den korsfäste Kristus tog över i kyrkokonsten- och tanken. Före det var det mera bröd och fiskar, goda herdar, en uppstånden befriare som dominerade den kristna symbolvärlden.
Korset visar på det paradoxala i evangeliet. Död som ger liv. En Gud inkarnerad, men gudsförgäten. Kraften fullbordad i svaghet. Den förbannade en källa till liv (Gal 3). Uppståndelsekroppen, sårad. Som inte känns igen. Och känns igen. Och försvinner i samma ögonblick.
Korset, det kring den egna halsen eller andras, borde väcka oro, till och med obehag, obekvämhet. Jesus säger att var och en ska ta sitt kors och följa efter. Han säger inte att vi ska älska korset. Eller ens förstå.
Korset konfronterar oss med en paradox som är omöjlig att upplösa: förlora är vinna, död är liv, förtvivlan hopp. Slutet är början. A och O. Och A.
Andlighet
Andlighet lever ur denna korsets logik. Andlighet kan inte vara prydnad, lyx, metafysik, vishet eller tankelek. Den är inte hobby. Den är kropp. Den är andning. Den är vind som blåser var den vill. Den är identitet som finns nån annanstans. Den är mera än kropp och själ. Den är mera kropp och själ än många tror.
Skogen är en likadan paradox. Den är ständigt i förvandling.
Den är bara träden (och en massa andra varelser till.) Och den är det som man ibland inte ser för träden.
Skogen är samarbete och konkurrens. Liv och förgängelse. Kamp och dans. Död, liv och överlevnad. Den är gemenskap. Den är kommunikation. Fast inte enligt en snäv, människocentrerad uppfattning.
Skogen är annorlunda.
Skogen går att mäta och räkna i nytta och pengar. Skogen kan vara ekonomisk tillgång, naturresurs. Den kan vara ett naturvetenskapligt objekt, ett projekt, en kolsänka, ett gym. Eller så kan den vara onyttig som Zhuang Zi’s krokiga träd. Och så en fristad för själen.
Alla dessa aspekter är sanna. De utesluter inte varandra. Och går inte upp i varandra.
En bra bild för det här är ett Möbiusband. Ett Möbiusband är en figur som har bara en yta. Innersidan är den yttre sidan är innersidan. (Ja, eller det finns ju bara en sida.)
Du kan laga ett Möbiusband av en pappersremsa. Ta remsan och limma ihop både ändorna. Men innan du limmar, svänger du på remsans ena ända. När du nu följer pappersremsans yta passerar du ”båda” sidorna av pappersremsan utan att behöva lyfta fingret.
Inne är ute, andligt kroppsligt, mänskligt gudomligt, konkurrens samarbete, liv död.
Utmaningen för den sjätte fasteveckan:
Beroende på var du står: se också den andra sidan.
Ta ditt tvivel på allvar.
Och din tro.
Var inte rädd för osäkerheten. Eller vissheten.
Tro ingenting.
Tro allt.
(Filosofen Peter Rollins har hittat på kampanjen ”Atheism for Lent”. Du kan läsa om och inspireras av detta intressanta koncept här: Atheism for Lent Welcome (2020) — PETER ROLLINS)
I
Jag är kyssen.
Ni är munnen.
II
Jag är vägen.
Ni är stegen.
III
Jag är vinstocken.
Ni är grenarna.
IV
Jag är livet.
Ni är kroppen.
V
Jag är sanningen.
Ni är sången.
VI
Jag är Ordet.
Ni är rösten.
VII
Jag är växten.
Ni är sådden.
VIII
Jag är rytm.
Ni är dansen.
IX
Jag är hav.
Ni är vågen.
X
Jag är fråga.
Ni är svaret.
XI
Jag är sommar.
Ni är svalan.
XII
Jag i er.
Och ni i mig.
