Presentation av bloggserien || Claus blogg del 6
”Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.” Luk 15
”Min vän är min och jag är hans.” Höga Visan 2
Ryggsäcken
Nu har vi kommit till slutet av vår vandring med pilgrimsorden.
Jag har inte lyckats gräva fram varifrån de egentligen härstammar. Den som vet får gärna tipsa mig. Jag är inte heller säker om det finns en given ordning för dem. Eller är det bara komihågordet FETBLAD (Frihet, Enkelhet, Tystnad, Bekymmerslöshet, Långsamhet, Andlighet, Delande) som styr?
Men det känns rätt att avsluta med ryggsäcken. Eller ränseln. Eller väskan. Igen finns det många namn och modeller. Vad man än kallar denna ”behållare att bära nånting i” så är det den som gjorde oss till människor. Så menar Lasse Berg i boken Gryning över Kalahari.
Väskan, ryggsäcken, framhäver en viktig mänsklig egenskap. En egenskap som finns i viss mån också hos andra levande varelser. Ekorrar som gömmer ekollon och nötter. Törnskator som spetsar insekter och annan föda på törnen och taggar för senare bruk. Myror som odlar svamp. Vi är samlare.
Jägare kanske åtnjuter större aktning (Nåja, åtnjöt åtminstone.) Men vi är mest samlare. Odlare. Och delare!
Samlandet är en kraft som lätt kan ta över. Jesus och andra försöker slå på bromsen: Samla inte skatter här på jorden. Men nog i himlen (Matt 6). (Kan också det himmelska samlandet förvridas av girighet?)
Sina lärjungar skickar han iväg utan väskan. ”Skaffa inte guld eller silver eller koppar att ha i bältet, ingen påse för färden, inte mer än en enda skjorta, inga sandaler och ingen stav.” Men det handlar ändå inte om fattigdom eller brist som självändamål. Jesus säger också att ”arbetaren är värd sin mat.” (Matt 10) Så han förutsätter att de utsända underhålls och försörjs av de gemenskaper där de blir gäst. (Detta förutsätter också att de som tar emot gästen har sånt som de kan dela med sig.)
Det är delandet och tilliten till delandet som är det viktiga. Jesus agenda är att skapa gemenskap.
För en vanlig vandrare gäller det att vara förutseende och utrustad. Det som finns att tillgå längs med vägen, som gåva av naturen eller av vänliga medmänniskor, är det ju bara dumt att släpa med sig. Lika dumt är att INTE ha med sig en grundutrustning när man rör sig i okänd terräng. Här gäller det att väga mellan frihet och delande. (För den som vill fundera mera kring den rätta balansen och minsta ballasten så där rent praktiskt rekommenderar jag boken Vandra fjäderlätt av Jörgen Johansson.)
Ryggsäcken är också symbol för ens historia, erfarenhet man har samlat på sig: ”Ei nähdä sitä voida, mutta antaa laulun soida.” (T. Rautavaara: Reppu ja reissumies)
Delande
Delande och tillit till delande. Finns det ett äkta delande, finns det frikostighet, altruism? Eller är allt bara konkurrens, beräkning, egennytta? Fressen und gefressen werden? (Äta och uppätas.) ”Nature, red in tooth and claw” (Tennyson, In Memoriam A.H.H.)?
Bilden är antagligen grumligare (eller ljusare, lite beroende vilken tro man har som utgångsläge) än somliga vill låta påskina. Människan är god och ond, kärleksfull och egoistisk. Den judiska människobilden som ser både יצר הטוב (jetzer hatov, lutning mot det goda) och יצר הרע (jetzer hara, lutning mot det onda) i människan kommer närmare sanningen än den traditionellt lutherska som har fått en slagsida av de stridigheter som har varit dess grogrund.
Naturen är stundvis rå kamp om resurser och överlevnad, och samtidigt finns där mycket samarbete, symbios, strävan till mångfald, sammanhang och gemenskap.
På samma sätt växer den mest centrala kristna symbolen: kommunionen, eukaristin, brödsbrytelsen, måltidsgemenskapen fram ur en historia där det blandas förtryck, svek och våld med befrielse, förlåtelse och alltomfamnande kärlek. Ja, inte: blandas. Min tro är att det är befrielse, förlåtelse och alltomfamnande kärlek som är det starkare elementet, som transformerar svek, våld och slaveri som den möter och bemöter. “The arc of the moral universe is long, but it bends toward justice.” (M. L. King) Gemenskap, delandet är det långfristiga målet. Fast det tar tid.
Och skogen?
Jag har nu hela tiden skrivit som om jag i förhållandet till skogen skulle komma utifrån. Som om jag vore inkräktare, en främling. Det är på en nivå – en förvärvad – sanning! Vi har betett oss illa mot den naturliga mångfalden och kackar fortfarande i eget bo.
Men det behöver inte vara så. Samtidigt som jag har blivit främmande, alienerad, är jag också en del av skogen och dess liv – och i större perspektiv: en del av livets väv på vår planet.
Varje andetag förser mina celler med behövligt syre och sammanlänkar mig med skogarnas och havens jordlunga. ”I varje bit bröd jag tar i munnen finns alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna.” (Göran Sonnevi)
Utmaningen för den sjunde fasteveckan:
Gå ut i skogen.
Andas.
Ana den gemenskap som är möjlig.
Ana den gemenskap som är verklig
och som förvandlar dig med varje andetag.
—
jag andas:
hav, skog,
sol, luft, jord
ljusvävt liv
på vår planet.
väv
mörk av
törst, hunger, fall
väv
grann i andens
lek och glädje.
varje kropp
är längtans hem
kristuskropp.
kristi kropp
gudafamn
uträckt hand
utan rädsla
utan dom
utan agg
lockar, drar
väntar, ber
älskar
bryter bröd
bär sitt kors
bär oss
bevarar allt
som lever
i sitt namn.
nu duger stoft.
jag andas.
ande, helig
gudadoft.
jag andas
dröm, ljus
längtans källa
hem i allt som finns.
jag andas
anar leendet
där livet
– allt som går
förlorat –
åter vinns.
