Efter fastan
Mindy är hundvalpen som jag skrev om i början av Ekofastan. Den här gången fungerar jag som sekreterare då Mindy delar med sig av sina tankar om skogen.
Människor krånglar ofta till de enklaste av saker. Som nu det här med skogen. Det är ju självklart att skogen är bäst! När jag känner doften av hare och fasan – och förstås mina hundkompisar – uppslukas jag helt av den. När jag bokstavligen gräver ner mig i skogen fångar stunden mig helt.
Mattes fantasilösa hundgodis är inget mot vad man kan hitta bland blåbärsrisen i skogen. Alla kvistar och kottar har sin egen smak och textur, varje vattenpöl sin egen arom. Matte säger att hon märker sånt hon annars inte skulle märka när hon går med mig i skogen. ”Hallåå”, säger jag. ”Öppna ögonen, öronen, näsan och njut – försök att bara vara (för en gångs skull)!” Det är ju klart att man inte ser så mycket om man går med nosen i vädret – bara den som lägger nosen i blöt upptäcker hemligheterna!
Sen finns det de som kommer med stora maskiner och tar ner träden för att bygga människohus. Dem skulle jag vilja bita i benet så att de skulle fatta att vi behöver skogen. Ja, i alla fall tänker jag demonstrera mot byggandet genom att vid varje husgrund märka ut att de bygger på mitt och mina hundkompisars revir. Det där med att skogen kallar oss att dela har människosläktet lite svårt att fatta. Jag kan acceptera att människorna plockar blåbär och trattkantareller, men inte att de förstör träden, bergen och vattenstråken.
Jag har också märkt en till lustig sak med människor. Först fäller de träden för att göra papper – och så slänger de pappren i skogen. Jag vill ju inte direkt klaga – ofta smakar pappren gott – men jag kan nog inte säga att jag förstår logiken.
Allra mest behöver jag skogen för att jag där (åtminstone ibland) får rusa fritt. Det är inget hundliv att “gå fint” på asfalterade gator dagarna i ända. Jag har märkt att också matte behöver skogen. Hon säger ibland att hon är så frustrerad att hon skulle vilja skrika. Nå, hon har hållit sig hittills. Men, jag har nog märkt att den där djupa rynkan mellan ögonbrynen alltid blir lite mindre när vi går i skogen. Ibland kan hon till och med sakta ner stegen, missa någon av kvällens fem nyhetssändningar och bara vara. Inte illa för att vara min matte!
Det verkar faktiskt vara så att människorna måste tala om skogen med jämna mellanrum för att fatta, åtminstone lite grann. Hoppas de inte glömmer att ta hand om skogen så fort Ekofastan är slut! Själv tänker utnyttja min charm till max och vifta på svansen något alldeles otroligt alltid då jag träffar människor i skogen. Kanske de då kommer ihåg hur viktig skogen är!
Hoppfulla svansviftningar av Mindy (via sekreteraren Helena Salenius)