”Sätt på honom en ren turban!” (Sak 3)
Hatten
Jag är inte hatt-människa. Fast jag har skaffat två. En från lopptorget. Och en fin filthatt på Malmbackas kolarhelg (malmbacka.fi). Men det är sen ändå mössa och lippis som gäller för min del. Jag är väl inte ännu tillräckligt vuxen för hatt.
Formen är ändå inte det mest avgörande. Det finns olika funktionella fördelar hos dem alla. Nån sorts huvudbonad är i alla fall rekommendabel för vandraren. Som skydd mot både sol, regn, köld, kanske också vind och lite grant mot småkryp.
Hattar och mössor är säkert också en modegrej. I Bibeln sysslar man mest med turbaner, längre tygstycken som viras runt huvudet.
Bekymmerslöshet
Bekymmerslöshet, som hatten symboliserar, är inte nonchalans. Bekymmerslösheten blundar inte för verkligheten. För mig är den en tillit att kraft finns, egen eller sådan som fås och tas emot. Att jag nog kommer att klara av svåra och krångligare saker och situationer. Det finns mycket som inte blir bättre av att grubbla.
Det finns också sånt som behöver sättas i tankemössan. Det handlar ändå inte om att gå omkring och grubbla förskräckligt. Mitt huvud åtminstone funkar på det viset att när har funderat en stund på ett problem ska jag lämna det. Det får ”muhia” i egen takt. Däruppe under tankemössan. Jag får lita på processerna bara. Också det en sorts bekymmerslöshet.
Barndomen i sina bästa stunder: sommareftermiddagar, evigt långa, på ängar, åkrar, i ljusa skogar. Trött av lek, sol och syre kommer jag hem, hungrig. Kvällsmål väntar. Bröd, smör, pålägg. Té. När jag lägger mig, behövs ingenting annat. Blunda. Slumra. Sova. Bekymmerslös.
Kan man som vuxen vara bekymmerslös?
Som jag redan skrev tidigare är skogen (och att promenera eller att vandra) ett bra sätt att bli av med sina bekymmer. Eller ett sätt att åtminstone vinna lite distans till de problem som vållar dem. Och då har man vunnit ganska mycket redan. Skogen bär.
Att krama ett träd (eller att luta mot det, om man inte känner sig som en kramare) är en fin upplevelse, vilken förklaring man än vill hitta för det.
Kalla den blåögd eller grönhjärtad. Skogen bjuder på denna svårförklarliga källa till bekymmerslöshet.
Utmaningen för fjärde fasteveckan:
Hitta ett sätt att lämna dina bekymmer i skogen.
(Problemen försvinner inte, men bekymren kan du lämna!)
Krama ett träd. Pausa med ryggen lutad mot en stam.
Känn. Låt dig bäras.
Alternativ
jag tar min sorgs sten || jag lämnar min sorgs sten
bär hem den || på vägen där min fot
under tak || stötte mot den
till skydd för regn och köld || på stigen i skogen
och tidens tand || under himlens bara
röjer ett rum för den || och oskygga blick
enkom för den || lämnar den åt
där jag || regnlek och vinddans
mäter luftfuktighet || en fjärils rast i flykten
bokför temperatur || solgass och nattfrost
kontrollerar || molndoft och dimmfamn
dammar av, putsar || lavens och mossans
bygger en vitrin || tålamod och håg
en stadig, stabil || och trädens tro och tröst
med strålkastare || lämnar stenen
och sammetsduk || och den väntar
dit lägger jag stenen || väntar
och beskådar || vittrar
och begrundar || vittrar
vårdar, minns || —
i evighet || –
.
