» Ekopaasto

Poddar ord-för-ord (utskrivet)

Podd om smartfisk med Anita Storm

Hej, och varmt välkommen med till ekofasta podden. Jag som pratar är Hanna Löfholm och jag är en finlandssvensk marknadsförare/ innehållsskapare som, och är med och producerar fyra avsnitt av årets ekofasta podden. Dagens avsnitt kommer att handla om smartfisk och med mig i avsnittet har jag då Anita Storm som jobbar som ekologirådgivare på Marthaförbundet. Anita och jag hade en jätteintressant diskussion om smartfisk, vi redde ut var begreppet kommer ifrån, vad det är och så vidare. Dessutom delade Anita med sig av en hel del smarriga recepttips. På grund av koronarestriktionerna har tyvärr även denna intervju spelats in online men jag håller tummarna för att ni inte skall störas alldeles för mycket av ljudet och jag hoppas också att ni ska tycka att avsnittet intressant. Så vi kör igång.

Hanna:               Hejsan Anita och välkommen med i ett nytt avsnitt av ekofasta podden.

Anita:                 Hej Hanna!

Hanna:               Du har varit med i många avsnitt i tidigare säsonger och nu är du här igen, jättekul. I dagens avsnitt så ska vi prata om smartfisk och du är en expert på det här området. Så jag tänker att vi kan börja med att du får berätta vem du är och vad du jobbar med.

Anita:                 Jag är då Anita Storm och jag jobbar som ekologirådgivare på Marthaförbundet och där så försöker jag då inspirera människor att göra bättre val i vardagen. Och det är så baserat på att de produkter som vi omger oss med och som vi köper eller skaffar på något sätt så det påverkar oss och på miljön. Och genom att man väljer ett bättre val, så om vi alla drar vårt strå till stacken så kan vi få ganska stora förändringar i hur många saker som kommer ut till miljön.

Hanna:               Nå men precis. Jag tänker att vi kör igång helt enkelt på ämne smartfisk och jag tänker att vi kör helt enkelt med den enkla frågan. Vad är smartfisk?

Anita:                 Smartfisk kan man med ett annat namn säga outnyttjade fiskarter. Nå i dagens läge börjar det ju vara en viss nyttjande grad men när vi lanserade det här ordet så var det ganska främmande för människor att mört och simpa och nors men under de senaste åren har det hänt en ganska stor förändring. Men det är i princip mörtfiskarna som vi har ganska länge ratat under de senaste trettio fyrtio åren så har man inte varit intresserade av dem. Det vill säga då mört, id, braxen och så kan man ju ta med tärnar och sarven och det finns ju ett stort antal av mörtfiskar. Sedan är det ju också norsen som är en väldigt fin fisk bara man vet hur man ska göra med den. Simpan får man en helt fantastisk soppa på. Också rudan från den är väldigt fin. Laken, det är lite beroende på vilket område man är ifrån men på en del ställen är den också lite klassad som en outnyttjad, att man inte vill äta den i och med att den är en bottenfisk. Gäddan, jag har ställen i Österbotten där det sägs att man blir i strid för resten av livet om man bjuder på gädda. Så att den kan man också förbättra tillvaratagningen på, men mycket av det har blivit faktiskt gjort och jag ser fina recept också på restauranger och så när det gäller den fisken. Strömmingen, så den äts ju, men vi äter ju bara trehundra gram strömming per person å år, det vill säga den största delen av strömmingen går dit till foderfisk och där kunde vi förbättra oss väldigt mycket för vi kan få väldigt bra maträtter, bra mat av strömming. Och varför vi lyfter det här är ju mycket för att, över åttio procent kommer från utlandet, den fisk som vi konsumerar. Därför har vi valt att lyfta den här smartfisken för att försöka få människor att inse att vi har fisk i vårt land som man kan då riktigt bra mat av istället för att då köpa någonting från Vietnam eller Egypten eller Norge.

Hanna:               Smartfisk är ju klimatsmart att äta, man har ju mycket kortare transportsträckor och vi utnyttjar all fisk vi har här hemma helt enkelt.

Anita:                 Jo, det är ju det att den är en proteinkälla och man säger ju att proteinkällor kommer att bli bristvara så småningom och varför slänga tillbaka bifångsten som man får då när, alla fiskare får ju i mer eller mindre mängd av de här fiskarna och då… väldigt långt har de blivit klassade som bifångst och då kippar man dem tillbaka i havet istället för att då ta upp dem. Det är ju kanske inte alla som överlever om de blir tillbaka kippade i. Och det är ju också bra att äta de här då får vi upp mera fosfor ur Östersjön så det är ju verkligen en klimatgärning att göra det. Dels att ta upp fosfor, men också det här som du sa att det är kortare avstånd. Och så ger vi ju en bredare marknadsplats för, eller marknadsandel för yrkesfiskare som kan ta till vara större delen av sin fångst och inte behöva klassa någonting som bifångst. Här är det ju förstås att då behöver man ju betalt så att det räcker till omkostnaderna för att ta upp det och det här är kanske en sak som yrkesfiskare lyfter upp i dagens läge att det inte är alla gånger man betalar så pass bra att det lönar sig. De känner sig kanske lite utnyttjade. Det är också viktigt att tänka på att vi behöver betala ett bra pris för råvaror som kommer från vårt land för vi har också mycket högre krav på social säkerhet, alltså med om du är sjuk får du ersättning och du har rätt till semester och övertidsersättningar och dylikt. Vilket ju inte är fallet om vi tar vår fisk från Vietnam till exempel. Så vi måste ju också värna och vara villiga att betala som kommer från ett land där man ser till att arbetstagaren har bra arbetsförhållanden.

Hanna:               Nå men precis. Verkligen, väldigt viktigt. Hur är det idag, finns det så att det finns specifika fiskare som bara fiskar smartfisk eller hur går det till i praktiken?

Anita:                 Det finns ju, det har funnits sådan här bortfiske man har tagit upp och försökt specifikt få bort de här fiskarna som har varit inom vissa projekt till exempel som John Nurminen stiftelsen har dragit. Så har man i vissa insjöar försökt ta bort så mycket som möjligt för att minska på näringsbelastningen. Men så där i stora drag så skulle jag säga att du fiskar ju, du är ju inriktad då på en viss fiskart, men så får du ju också andra arter på köpet och kanske just mörtfisken är någonting som du får på köpet under vissa tider när de finns i riklig mängd. Så jag skulle nog säga att det är ett kombinationsfiske och då beror det ju på att om du får tio kilo mörtfisk så lönar det sig kanske inte att göra så mycket med det men får du trehundra kilo så börjar det ju ändå vara mängder att ta hand om och föra vidare. Och i dagens läge så är ju mörtfisken en bristvara så att det är ju flera sådana här stora jättar som har tagit fram produkter som senaste halv året så har det stått i disken att det inte finns tillgängliga för de har inte tillräckligt mycket med råvara.

Hanna:               Hur är det med rom, jag har hört att rom klassas som en typ av smartfisk.

Anita:                 Ja, nå det är ju.… rommen så de tas ju till vara från siklöjan, siken och gäddan. Jag skulle vilja säg att man vill vara näringsjägare så ska man satsa på den här rommen. Och jag tycker det är onödigt vi kastar bort rom i samband med att vi rensar fisk som har rom. Till exempel då gäddan så har ju otroliga mängder med rom men också norsen. Som mest när jag har varit med några yrkesfiskare så har de fått fem ton med nors i en och samma ryssja och ungefär hälften av de fiskarna har rom i sig så om man rensar dem så får man ju tillvarataget otroliga mängder med rom. Som jag ser det så kunde det vara ett bra som näringstillskott i dagens samhälle där vi börjar prata om att mycket av vår mat saknar näring att det är mera tomma kalorier. Om vi tittar på fiskrommen så där finns det väldigt mycket av ämnen som vi behöver och också sådant vi har brist på. Det finns mycket e-vitamin bland annat. Äter man hundra gram fiskrom så har man två gånger e-vitaminbehovet för en dag. Men en vanlig portion så är väl kanske trettio gram. Man kan ju förädla rommen på många olika sätt, kanske det första människor tänker på när det gäller rom så är en blini eller rösti eller potatisplätt med då rom på och sedan smetana och rödlök.  Och sedan kanske man klämmer på en sur saft som till exempel då lime eller citron eller så kan man pröva på att hälla lite havtornssaft på också för det har ju samma effekt. Men kan ju också byta ut de här utländska frukterna mot sura inhemska frukter och bär. Men jag har smakat helt fantastiska röror till exempel när man kokar rom från strömming, så det var ett riktigt fint recept från Houtskär jag fick smaka på och ta del av. Så där var det då ägg och just crèmefraiche som var blandat då, och till julen så passar det ju väldigt fint att lägga sådant på bröd. Vi är ju relativt bra på att äta bröd i Finland så vi skulle ju kunna variera det. På det här sättet så skulle vi ju kunna öka andelen liksom portioner fisk per vecka också. Så jag ser rätt stora potential i rommen. Det skulle kanske bli ganska dyrt men det finns ju människor som är villiga att betala för och har pengar att satsa på bra mat. Med någon kock så har jag diskuterat det att till exempel i Köpenhamn så var de väldigt intresserade av just olika romsorter från fisk från Norden och skulle vilja utveckla det mera. Här får vi ju också in färger till exempel simpans rom är ju helt fantastisk. I förra veckan så åt jag en del simprom och en del var så där gulgröna till färgen, sedan fanns det turkosa. När jag rensa simpan så färg kodar jag, så jag tar tillvara rommen enligt färg den har så jag har många skålar framför mig så jag kan avgöra när jag klipper upp fisken att ”jaha, till vilken skål ska den här rommen nu”. Och så tvättar jag sedan den enskilt enligt färgen och fryser in den. Du har ett års hållbarhet på de här så du kan ju samla på en liksom på en sådan här näringsrik mat. Så kanske man skulle kunna tänka sig att göra femtiotvå påsar och så äter man en portion per vecka.

Hanna:               Nå men, precis. Jag kan göra ett personligt inslag här nu för min del men jag kan ta och säga att min före detta pojkväns pappa är fiskare så jag har själv ätit väldigt mycket rom och speciellt sikrom. Det är nog faktiskt en riktig delikatess.

Anita:                 Jo, det är det och du kan variera dem då på olika sätt. Till exempel till en bakad potatis och så tar du rommen och blandar ihop den med lite färska kryddor och så. Eller så att du kokar och gör olika sådana här gubbröror eller sedan att du bara äter den som den är i olika konstellationer. Så här ser jag den som en potential för den här rommen tas upp ur havet men hamnar oftast då i avfallshanteringen bland renset. Nå många så gör ju biogas och dylikt av det också men jag tycker att vi kunde utnyttja, vi skulle få en bättre nyttjandeprocent av fisken om vi skulle även ta tillvara rommen.

Hanna:               Nå, men exakt. Jag tänker så här snabbt nu att det skulle ju vara en jätterolig grej att göra någon typ av finländsk sushi. Man skulle ta tillvara på smartfisk och speciellt rommen och göra det till en ny grej.

Anita:                 Det är redan gjort…

Hanna:               Är det så?

Anita:                 Det var ett projekt, den hette Kvarken sushi, var det 2013–2014 någon gång, eller var det redan 2012, eller någon gång där i alla fall så fanns det ett Kvarken sushiprojekt där man tog fram då, då använde man gädda och det där abborre rätt mycket och man bytte ut riset mot korngryn. Man använde då samma sådan här risvinäger så jag tycker ju mycket bättre om Kvarken sushi än om äkta sushi med ris. För att du får så mycket mera smak med hjälp av det här korngrynet, för egentligen så har ju riset ingen smak. Men du får en annan sötma, en annan karaktär när du kör med korngryn. Så får jag välja så väljer jag definitivt sushi med korngryn.

Hanna:               Vad spännande. Roligt, det låter ju faktiskt jättegott det där. Man skulle måsta testa själv. Vet du om det finns några restauranger i Finland som serverar det här?

Anita:                 Jag vet att sushin har lett till att antalet fall av binnikemask har ökat ganska mycket i Finland.

Hanna:               Oj, då.

Anita:                 För det tänker ju inte alla på att speciellt om fisken är från insjöar så finns det risk för sådana här inälvsmaskar om man då inte fryser in den eller kokar den. Och då har det ju visat sig att sådana som inte har kunskaper i det här och gör sushi på någon inhemsk fisk från insjöar så kan sprida ganska mycket sådant här. Så det är ju också viktigt att ha den där bakgrundskunskapen för egentligen är det ju inte ett problem med binnikemaskar för det går ju att åtgärda men du måste, den som tillreder maten måste ha den kunskapen. Så jag tror det har ökat med 20–30% sedan sushin blev populär. Ja, jag skall väl inte uttala mig om procentar men det har ökat dramatiskt i alla fall har jag förstått.

Hanna:               Ja, det låter ju inte jättetrevligt. Men…

Anita:                 Det går ju att åtgärda.

Hanna:               Nå förstås, förstås. Hur är det idag, du jobbar ju på Marthaförbundet och ni utbildar i smartfisk och kan du ge exempel på hur ni försöker liksom öka kunskapen om smartfisk?

Anita:                 Jag har ju dragit flera stycken sådana här webinarier och jag kommer att dra sådana under våren också. Så jag går igenom de här olika fiskarterna, lite om hur man rensar dem och hur man tänka, visa lite alternativa sätt. Visa på olika maträtter som man kan göra av de olika fiskarterna och vad som är lite mina favoriter och vad som jag har prövat på. Under nästa år så kommer vi att ha ett projekt som är småfisk tar över storkök det vill säga att vi ska försöka få in strömming och nors och id i storkök. Det vill säga då skolkök eller andra offentliga måltider, så vi skulle vilja ha in de här tre fiskarterna i en offentlig måltid. Och vi kommer att jobba med att försöka ta fram råvaran och ha då samarbete med köken så de får säga vad de är i behov av. Hur ska det paketeras, hur ska det liksom behandlas för att det skall lätt kunna gå in i storkök så att vi inte ökar deras arbetsbörda utan att det ska gå så smidigt som möjligt för dem. Och det jag har startat lite upp här i höst och diskutera med en grupp med yrkesfiskare och det var jätteintressant för de var en sex-sju karlar och bara två av dem hade ätit stekt nors tidigare. Och då hade jag stekt, jag stekte nors där på plats och ställe som jag då hade köpt av en fiskare i april och det här var i slutet av oktober. Så jag hade vacuumpackat och fryst in. Och de här som yrkesfiskare så är ju rätt känsliga för infrysning av fisk och de gav otroligt bra feedback och de kunde inte känna att det hade varit infruset. En yngre som kanske är där i 30–35 års åldern så sa att ”nå men det här ersätter ju definitivt sejen på matbordet”. Så var det en äldre man som sa att ”hördu, det här är nog mycket bättre än sej”. Många av sådana här äldre män som är fiskare så har ju tyckt att jobbar liksom med lite fel saker men jag konstatera, jag tänkte är jag helt galen som far till det här mötet och tar med mig nors och steker åt dem, de är ju ändå yrkesfiskare. Men det visade ju sig att det var bästa möjliga sättet att få dem att inse att jag behöver hjälp, att jag behöver få nors som är behandlad så att skolköken eller storköken kan ta emot det. Så det är inte bara kvinnans steg till mannen som går genom magen utan det kan nog nyttja annat i världen att får du känna på någonting eller får du smaka på någonting så då inser du saker. Jag har haft flera också, en restaurang, en köksmästare på en restaurang som jag tror att om jag skulle ha gått in till honom och sagt att nu ska du ha nors på menyn så då skulle jag ha strandat, han skulle bara ha sagt att där är dörren. Men så fick jag möjlighet att ute i naturen servera honom det här, alltså efter stund så ropade han att ”Anita, kom hit, det här vill jag ha på menyn”. Så jag inser mer och mer att du kan som inte bara prata, alltså bara prata sönder människor och de bara reagerar liksom instinktivt utgående från sina egna erfarenheter. Men genom att liksom utsätta dem för den situationen att de ska äta, utvärdera och fundera vart kan vi få in det här så då når man mycket längre.

Hanna:               Nämen, exakt. Hur är det förresten, lax är ju någonting som är väldigt vanligt att man äter i Finland och det är ju väldigt sällan som laxen är finsk. Har du några exempel på laxrätter man skulle kunna använda sig av smartfisk istället?

Anita:                 Det är ju då om man vill ha sådana här stora, stora filéer som laxen liksom är, det är ju lite svårt att jämföra inhemska fiskar så där som smartfisk med laxen i och med att vi har 15–16% fett i laxen. Så den är väldigt fet i sig själv, medan braxen är väl av de som har högsta fetthalten och de kring fyra procent, kring 4,5% kanske. Så det är ju en stor fetthaltskillnad men det kan du ju åtgärda då, du behöver ju inte tillsätta grädde eller så mycket feta saker då till laxen, men när du tillreder smartfisken så kan du behöva ha den här fettillsatsen i form av grädde eller dylikt. Så det är ju då så att fettet är smakbryggan mellan maten och dina smaklökar. En grej som jag tycker att är fantastiskt bra så det är gädda, gäddfilé i ugn med en blandning med till exempel pepparrot och trattkantareller i en blandning med smetana eller crèmefraiche som du lägger ovanpå och sedan när det här är färdigt ut ur ugnen så ska du ha knaprigt stekt bacon som du häller på. Och bacon och gädda så passar enormt bra tillsammans. Jag brukar ta gäddbitar, göra sådana här stora fyrkantiga bitar och dra ett halvt bacon runt och fästa med tandpetare och så mycket olja i pannan och fritera och så tillsätter jag gröna oliver, så har du en sådan här jättefin plockrätt.

Hanna:               Oj, oj, oj, det låter ju jättelyxigt och gott det där. Riktigt smarrigt.

Anita:                 Jag har en flicka som har varit så besviken på sin mamma, för mamma gör inte lika bra fisk som Anita. Det var så att jag var dit med en lake och gjorde lakfiléer då som jag skar i bitar och vände i lite Västerbotten och skorpmjöl. Och det här fick hon äta då med potatismos. Och hon var bara att när kommer Anita igen med den där fisken. ”Mamma, du kan inte alls göra lika bra fisk som Anita”. Ja, det finns olika sätt att nå fram till både äldre och yngre genom maten.

Hanna:               Absolut, absolut. Hur är det alltså, smartfisk begreppet. Är det så att det är ett finlandssvenskt ord eller?

Anita:                 Det är ett helt finlandssvenskt ord, det är, Marthaförbundet hade ett projekt som de kallade ”Välj smart fisk” eller ”Gör smarta fiskeval” var det väl som ursprungsprojektet hette. Då hade vi inom kustaktionsgruppen här i Vasa, så Mikael Nygård som då var aktivator just då så bjöd in till ett möte. Han var så upprörd över att vi, att det användes så mycket skräpfiskbegrepp så han ville jobba bort det här skräpfisk och hitta på någonting nytt. Och då var vi, ja, vi var väl en sex, sju personer som satt där och brainstorma och vi enades om att smartfisk är ett bra begrepp för det väcker lite liksom intresse att vad är det här nu då? Att vad menar vi nu riktigt. För det har ju visat sig att barn som äter fisk två gånger i veckan har ett högre IQ än de som inte äter fisk. Så därför är det ju bra att också tänka att man blir smartare av att äta fisk. Så är det ju smart att då, det är ett bra protein som kommer från lokal samhälle då man inte transporterar det över halva Finland till konsumenten utan man ska försöka konsumera det på plats och ställe, eller så nära fisken som möjligt. Så vi gjorde upp en sådan här lista på vad det här smartfisk begreppet innebär och efter det så har vi då på Marthaförbundet då fortsatt att använda det aktivt. Andra pratar ju främst om outnyttjade fiskarter men när Marthaförbundet är inblandat så är det då smartfisk.

Hanna:               Okej, spännande, jätteintressant. Jag försökte faktiskt googla på smartfisk här före intervjun här nu, och kom fram till en svensk sida var de hade intervjuat just dig om begreppet smartfisk. Finns det någon typ av samarbete med Sverige om att introducera smartfisk begreppet mot Sverige eller är det så att ni bara fokuserar på Finland?

Anita:                 Det har ju varit fokus på att få ett ord med dålig klang.

Hanna:               Precis.

Anita:                 Så vi har bara haft fokus på det att försöka prata om det så att det blir, det lyfts i en positiv anda. För om du börjar säga att du ska göra gourmetmat av skräpfisk så då ger du redan negativa vibbar. Det är mycket bättre att säga då att nu ska vi göra gourmetmat av smartfisk för där har vi inte inbyggt negativa klanger. Men jag har ju samarbetat mycket med Eldrimner, alltså de här mathantverkscentren där i Östersund, och där har jag också varit och dragit kurser i smartfisk tillvaratagning. Så de är medvetna om vad vi sysslar med. Också länsstyrelsen i Stockholms län har varit i kontakt med och funderat om vi skulle komma dit och hålla kurser och introducera det här för köksmästare och restaurangägare. Så nog finns det en del samarbeten över gränderna på det sättet, men inte för att lansera begreppet utan mer för att ha utbyte hur ska man ta tillvara sådan här fisk och vad finns det för ekonomi och hur ska vi kunna hjälpa oss själva att konsumera lokalt. Det är ju ekonomin som är den stora kärnfrågan i det här och den andra som jag har fått börja känna av lite nu är så det ju upphandlingar till exempel av partiaffärer så fast skolkök skulle vilja beställa den här fisken så finns det inte på partiaffärerna som de har ett avtal med. Så här finns det en hel del att jobba med och det kommer jag att ta itu med nästa år. Det är inte något som jag kommer att kunna åtgärda, men jag kan lyfta upp det och få det upp i offentligheten och diskutera både alla parter i kedjan, att hur ska vi få ut den här, hur ska storköken kunna kruxa i att nu tar jag 25 kg nors till min lunch som jag ska servera till barnen. Men där är vi ju inte alls ännu, men det är det som jag ska försöka jobba med nästa år.

Hanna:               Okej, roligt. Ni har väldigt mycket information om smartfisk på Marthaförbundets hemsidor. Har du ännu någon personlig sida om smartfisk eller var kan man hitta dig, Har du föreläsningar, hur lär man sig mera helt enkelt?

Anita:                 Man kan följa då Marthaförbundet och titta på evenemangskalendern och också på vår Facebook-sida så lyfts det upp grejer om smartfisk. Och just nu så håller jag på att skriva på en större grej så under nästa år så kommer det att lanseras en hel del nytt material som har mest bara funnits i min hjärna hittills. Så jag försöker få ner det till papper så det kommer att publiceras som artiklar. Sedan har vi en del videon och dylikt och det kommer vi nog att jobba vidare med att försöka genom en två minuters video visa hur man tar tillvara och vad man kan göra av fisken.

Hanna:               Okej, vad roligt. Jättebra! Hördu tiden börjar rinna ut här nu och det har varit en intressant liten diskussion om smartfisk. Jag känner att jag har lärt mig jättemycket nytt och, ja, Jag vill helt enkelt ta här sist och bara tacka dig Anita för att du ville vara med.

Anita:                 Tack för att jag fick vara med. Det är alltid roligt att få pratat om sina hjärtesaker.

Hanna:               Ja, men absolut. Tusen tack!

Finska Missionssällskapets vattenprojekt i Senegal

Hej, och varmt välkommen med till ekofasta podden. Mitt namn är Hanna Löfholm och jag är en finlandssvensk marknadsförare/ innehållsskapare som bor i Stockholm, och är med och producerar fyra avsnitt av årets ekofasta podden. Dagens avsnitt kommer att handla om vatten i ett U-land. Och med mig i avsnittet har jag Anna-Lena Särs som jobbar med Finska Missionssällskapet i Senegal på Afrikas västkust. Vi hade en jätteintressant diskussion om inte bara vatten och vattenprojekt i Senegal utan om hur livet som missionär kan se ut, hur man ens blir missionär och så vidare. På grund av Corona restriktionerna har tyvärr även denna intervju spelats in online, men jag håller tummarna för att ni inte ska störas alldeles för mycket av att kanske ljudet inte är helt perfekt. Jag hoppas att ni ska tycka att avsnittet är intressant. Vi kör igång.

Hanna:               Hejsan Anna-Lena Särs och välkommen med till ekofasta podden.

A-L:                     Hej, och tack, roligt att få vara med.

Hanna:               I det här poddavsnittet är tanken att vi ska diskutera vattnets betydelse i ett u-land och det här är ett jätteintressant ämne som i alla fall jag lär mig mer om. Och om jag har förstått saken rätt så är du en expert på det här området.

A-L:                     Det är jag nog inte, men jag har bott i ett u-land så det är kanske därifrån som… Jag vet inte, helst, jag vet inte om u-land är det rätta begreppet i det här fallet heller men det är väl det som brukar användas.

Hanna:               Ja, men, precis… Jag tänker väl kanske att med tanke på att jag helt klart inte riktigt har förstått saken rätt och det säkert är många som lyssnar och vad heter det gärna vill lära sig mera om det här så kanske vi kör igång med att du får berätta vem du är och vad du gör och hur du är inblandad med missionssällskapet.

A-L:                     Ja, alltså jag heter Anna-Lena Särs och är egentligen österbottning som har bott flera år i södra Finland och har en historia i Senegal, bodde där som barn, och min pappa var, jobba med att gräva brunnar och det här, så där kopplingen till vatten. Och sedan har jag själv också jobbat i Senegal i sex år från och med 2014. Och nu är jag hemma på ett mellanår. Och… vad var din fråga?

Hanna:               Ja, jag tänkte att du får berätta fritt om dig själv och vad heter det vad du har gjort i Senegal och om det här Missionssällskapets vattenprojekt som jag har förstått att har varit i Senegal.

A-L:                     Jo, i Senegal är jag själv då missionär och jobbar som rådgivare för barn- och ungdomsavdelningen. Och det här… i den kyrka, enligt dess kyrka i Senegal då. Och det här, det finns ett vattenprojekt, eller det har funnits ett sådant här brunnsgrävningsprojekt som min pappa har då jobbat i och det har också ända till ganska nyligen fungerat i kyrkan ett sådant här brunnsprojekt där man helt enkelt då har grävt brunnar i byar som har varit utan vatten. I dagens läge så har ganska många byar statligt vatten eller åtminstone kommunalt vatten som liksom helt vanliga kranar. Men det här, det är nog många byar fortfarande utan det och är beroende av sina brunnar.

Hanna:               Precis. Hur länge har du varit i Senegal och vilka år har du varit där?

A-L:                     Nå som barn var jag där från -78 till, var det väl -84 kanske. Och sedan som vuxen då från 2014 till 2020 på våren, men då kom Corona så vi blev evakuerade.

Hanna:               Just det, förstås. Vad synd.

A-L:                     Nå jo, men det hade sina fördelar också, med evakuering alltså.

Hanna:               Ja, precis. Det här, kan du berätta lite alltså hur är vardagen i Senegal hur är det att leva där?

A-L:                     Ja, om man tar den här vattenaspekten för det finns ju många aspekter av att leva i Senegal. Nå det här det finns först helt vanligt vatten i kranarna som är då kommunalt vatten. Och i den stad där jag bor, Tatic, så är det här vattnet lite salt därför att det grundvattnet i största delen är salt på det området. Och sedan behöver man då dricksvatten och nu är det så att det går att dricka fast det är så här lite halvbräckt det här vattnet men det är inte riktigt bra för hälsan i längden och det innehåller en hel del fluor dessutom. Så då brukar man också ha sådan här, antingen har man en brunn som då hoppeligen har sött vatten eller så köper man av personer som kör omkring med en åsnekärra och tunnor med då sött brunnsvatten eller så går man till ett sådant här avsaltningsfilter ställe och har med sig en egen sådan här tioliters flaska och så häller de det här vattnet från filtret ner i flaskan. Och så kan man förstås köpa helt färdigt mineralvatten eller källvatten i tioliters dunkar också om man vill.

Hanna:               Okej, intressant. Hur är det, det är väl ganska varmt i Senegal, att hur påverkar det vattnet?

A-L:                     Ja, nåja Senegal på gränsen mellan Sahara och lite mera grönområden så det är alltså Sahelområdet. Och den här värmen så ja, förr kom det betydligt mera regn så då var det också liksom grönare och på ett vis både svalare och varmare på samma gång. Alltså planeten var ju svalare och då kom, men med regnen så kände man av värmen. Så det var längre regnperioder och det var faktiskt två regnperioder för länge sedan där i området men nu när har blivit varmare på planeten och det också varit lite överbefolkning, så har det lätt till att växtligheten har minskat och då kommer regnen inte lika mycket och det betyder då att det både är varmare och liksom på planeten förstås men också känns det ibland lite torrare i luften och då känns det inte lika varmt. Med de minskade regnen så kommer det inte, det har funnits floder i Senegal men det här nuförtiden så är det flodbäddar som det kommer in havsvatten i och det betyder att åtminstone just i min stad så finns det en sådan flodbädd som nu är fylld med havsvatten och när det här vattnet avdunstar i den varma solen så blir det här vattnet saltare än havsvattnet. Så det är lite samma effekt som i Döda havet men inte kanske till samma grad. Men det är alltså betydligt saltar vatten och man flyter riktigt fint där.

Hanna:               Okej. Spännande.

A-L:                     Nåja, för mig är det ju normalt.

Hanna:               Förstås, förstås. För en nordbo som aldrig har varit i Afrika och jag har som inte själv riktigt stött på sådana här grejer med vatten så jag tycker det så jag tycker det är jätteintressant.

A-L:                     Ja, men det är ju trevligt.

Hanna:               Ja, absolut. Hur är det med mikroplaster och kemikalier där i vattnet?

A-L:                     Ja, jag tror nog att det finns ganska mycket mikroplaster, nu tror jag inte att det har gjorts undersökningar åtminstone känner jag inte till dem, det finns säkert de som gör dem, men antagligen finns det ganska mycket mikroplaster och kemikalier i vattnet därför att det inte finns någon, alltså det här med, vad heter det, avstjälpningsplatser som skulle vara organiserade kommunalt och som skulle vara välstrukturerade och så här så det är väldigt underutvecklat ännu som såhär nätverk. Det som däremot finns är då mer så här mera inofficiella avstjälpningsplatser och det som man då traditionellt har gjort tex bland det folkslag jag bott mest med alltså sererna så det är att man har slängt skräpet där som vattnet har samlats under regnperioden ifall det är liksom, det finns förstås regnvattensjöar som man har för dricksvatten, men sedan så finns det bara gropar som bildar vatten och då har man brukat slänga skräp i de här groparna för att det så småningom då ska bli platt land och det betyder att det här vattnet som har funnits där inte längre skulle samlas på det ställe. Och det har varit en ganska bra strategi förr när det har varit organiskt material och det har då bildats jord där och då har små vattenpussar där myggor har kunnat lägga försvunnit med tiden. Men i dagens läge fungerar det inte så bra därför att nu finns det plast och annat skräp som då kan innehålla kemikalier och mikroplaster men så kan det också innehålla, alltså det kan ju innehålla precis vad som helst. Man slänger också batterier på skräphögen för det finns ingen insamling för batterier.

Hanna:               Oj då.

A-L:                     Så då kan det ju innehålla ganska många grejer. Om man inte är medveten på det sättet, eller det finns ju myndigheter som är medvetna om riskerna med allt möjligt men just den vanliga människan som då tex har flyttat in till staden från landet eller bor på landet själv och kanske inte har gått så många år i skola så de är ju inte medvetna om de här gifternas risker.

Hanna:               Har man undersökt och studerat och vet man om hälsopåverkan på speciellt barnen och ungdomar av de här? Eller hur är det riktigt? För jag tänker att det måste ju påverka hälsan, för det gör ju det helt enkelt.

A-L:                     Det gör det säkert, och just i och med att allt vatten bevaras antingen, ja så, förr i världen så bevarades det här i lerkärl men i dagens läge så bevaras ju allt vatten, nå inte nu allt vatten, men ganska mycket vatten bevaras då plastflaskor eller plastdunkar, så då och det är varmt i området så då frigörs ju alla möjliga kemikalier från plasterna också. Men jag tror inte det i Senegal gjorts någon forskning kring den saken. Det som det nog har gjorts forskning om däremot var att, för några år sedan, det här är nu egentligen vad jag har hört av andra människor så jag kan nu inte ens säga vem det är som har sagt det åt mig, jag kommer inte ihåg längre. Men det hade varit någonstans i Dakar som då är Senegals huvudstad, så hade det varit, de hade jobbat med barns, alltså barn hade blivit förgiftade av bly därför att, det var då en återvinningscentral som hade jobbat med att återvinna bly och man hade inte riktigt vetat hur det fungerar och vad riskerna är och att det blir en massa bly damm när man jobbar med det. Och det dammet kommer ju också ner i vattnet sedan när det regnar.

Hanna:               Hur är det med översvämningar och vad heter det medföljande myggproblematiken och malaria? Har du någon erfarenhet av det?

A-L:                     Jag kan nu inte säga att jag har någon erfarenhet av det annat ön varenda gång det regnar så blir det ju mycket vatten i områden där det då finns lite gropar och då är det ju vanligt att malariamyggan lägger ägg där och sedan sprider det sig så… Nå egen erfarenhet kan man ju säga att jag hade, jag bodde nära en sådan här plats där vattnet samlade sig förut och det var många myggor på det området. Då brukade myndigheterna också alltid emellanåt förgifta de här myggorna och det till så att områdena blev informerade om att det kommer att göras en sådan här sanering eller att ”vi kommer att sprida gift här i området att då och då får ni inte gå ut och se till att ni täcker för era vatten, ja om ni har samlat vatten och har något dricksvatten så se till att täcka det och ha inte fram någon mat osv”. Och gå inte ut då och då och sedan har de då spritt det där giftet och så efter ett tag får man då gå ut igen när det har gjort sin verkan. Men sedan det här beslöt staden då också att de måste göra någonting annat att det inte är så bra att bara sprida gifter. Så då gjorde man ett sådant kanalsystem som leder bort det här vattnet från områden där det är lite, en sacka i marken så att vatten samlas där.

Hanna:               Hur är det, hur är det med fluor i vattnet? Jag har förstått att man lägger fluor i vattnet ibland för att rena det.

A-L:                     Jo, man sätter klor i vattnet egentligen så…

Hanna:               Aj, det är klor?

A-L:                     Jo, i många sådana här statliga eller åtminstone kommunala vattensystem så finns det då klor för att döda bakterier. Klor är någonting som fransmännen, alltså det kallas då egentligen för ”l’eu de javelle”, vilket då är någon slags klorblandning. Och det något fransmännen har uppfunnit och det används väldigt mycket då i Senegal för att det är en gammal fransk koloni eller det har varit en fransk koloni. Det här kloret renar nog vattnet ganska bra men sedan innehåller det ju då klor. Det som gör att det finns mycket fluor i vattnet så har att göra med att det finns fluor i marken om jag har förstått saken rätt. Så människor som bor på områden där det finns extra mycket fluor i grundvattnet och som dricker vatten utr de här brunnarna så kan man få missfärgning på tänderna sedan när de blir äldre. Jag har bekanta som har riktigt bruna tänder och ibland söndriga tänder för att de har bott på sådana här områden.

Hanna:               Hur är det, du prata om brunnarna, är det så eller har jag förstått saken rätt att din pappa har varit med om och startar brunnsprojektet?

A-L:                     Jo, det var han. Pappa jobbade länge med en person, han hette Paul Sen, och tillsammans hade de då ett team, där uppgiften var då att de kontaktade sådana här olika byar, eller egentligen var det byar som tog kontakt med dem och sa att de hade behov av en brunn och så liksom for de runt i de här byarna och valde då ut någon by, eller några byar där det då skulle kunna grävas brunnar. Och då var tanken den att brunnarna grävdes av männen i byn och det här men sedan tog brunnsprojektet, de lagade brunnsringar av, jag antar att det var betong som man då sänkte ner i de här brunnarna så att väggarna inte skulle trilla in och på det viset fick man då fungerande brunnar. Det har länge funnits den här expertisen bland senegaleserna som jobbar i kyrkan och det här, ja från början var brunnsprojektet i en stad vid kusten som heter M’bour och nu har det, så vitt jag vet, så har det flyttats till en stad längre in i landet som heter Kédougou, men nu är jag inte helt 100% säker om brunnsprojektet har fortsatt eller om man har stängt ner det för att då kanske finns andra aktörer eller för att det kommunala vattnet är då så mycket mera utbrett än vad det var förut. De här brunnarna, i det område jag bodde ganska i centrum av Senegal så var de kanske tjugo meter djupa någonting i den stilen. Och alltid emellanåt eftersom det finns i just Fatiq området så finns det hemskt mycket salt på grund av den här havsarmen och när regnen inte kommer rikligt så trycks inte det här saltvattnet neråt i marken när då stora mängder vatten kommer utan så småningom under torrperioden så far det uppåt såhär, det sprider sig uppåt. Och speciellt i fall man använder konstbevattning om jag nu har förstått saken rätt. Så om det inte kommer bra regn så blir marken mera salt i det här området och det leder då till att många brunnar också blir salta med tiden och då måste man gräva nya brunnar och hoppas på att vattnet på det området inte har blivit salt ännu.

Hanna:               Jag måste säga att jag personligen är väldigt intresserad av det dagliga jobbet som missionär. Vad exakt gör ni på en vanlig dag helt enkelt?

A-L:                     Ja, det varierar alltså ofta sitter jag på ett kontor tillsammans med mina två senegalesiska kolleger och där finns ju också en hel massa andra senegalesiska kolleger, men det är just de två jag jobbar med, Ann-Marie John och Wally Chau och det här och så planerar vi något besök i en församling eller något seminarium vi ska hålla eller så jobbar vi mer byråkratiska saker såsom att planera året och planera inköp. Vi jobbar med förskolor bland annat och för dem så behövs så här regelbundna besök i förskolorna för att ge då feedback och kolla hur saker fungerar och stöda de här förskollärarna. Men så behövs det också inköp årligen för att barnen då skall ha material att jobba med.

                             Så det är en sida av det hela, en annan sida är söndagsskolorna.  Där vi då utbildar söndagsskollärare och fortbildar dem och försöker lite kolla upp att arbetet i söndagsskolorna i församlingarna fungerar och är igång. Och lösa problem om det uppstår problem, men vi försöker också göra så att man i församlingarna skulle ha mera erfarenhet och kunskap om hur man ska strukturera arbetet och hur man ska lösa eventuella problem med söndagsskollärare som kanske inte, att till exempel om någon söndagsskollärare råkar vara sjuk, vem är det då som tar ansvaret för att se till att söndagsskolan den veckan sköts? Att det egentligen är en slags koordinering av arbetet i församlingarna. Och det vill vi då att församlingarna själva ska klara av. Och att de också själva ska klara av att skaffa material, söndagsskolmaterial och annat. Om söndagsskolan vill göra en utfärd någonstans så är tanken att församlingen så småningom själva skall kunna ta ansvar för att betala för den här utfärden. Att man skall hitta system för självförsörjning helt enkelt.

Hanna:               Hur blir man missionär egentligen, hur går det till?

A-L:                     Ja, nå i mitt fall var det ganska naturligt i och med att mina föräldrar har jobbat som då och jag visste egentligen vad det gick ut på. Måste nog säga att mitt jobb idag är lite annorlunda än vad mina föräldrars jobb var för att på den tiden var det ganska mycket att strata hela arbetet och besluten gjordes ganska mycket på fältet och man funderade att vad är det som behöver göras… När allting är mera småskaligt, nuförtiden är kyrkan väldigt välorganiserad, den är stor och den har strukturer och det är senegaleserna som bestämmer vilket jag tycker att är mycket bra. Man måste helt enkelt strukturera upp det på ett annat sätt, att man är en del, en kugg i hjulet. Organisationsstrategier blir viktigare på något vis, att förr var det kanske mer att träffa människor och nu ör min roll då att försöka få, eller utbilda kyrkan att göra det här träffa människor arbetet.

                             Men hur blev jag missionär då sedan? Ja, tron blev jätteviktig för mig som tonåring och så ville jag förstås inte bo i Finland hela mitt liv därför att jag hade bott i Afrika som barn. Och då var det naturligt då att bli missionär, det är ett bra sätt att kombinera de här två sidorna av mig.

Hanna:               Hur är det förresten, är ni missionärer bara från Finland eller finns det på samma ställe missionärer från andra länder?

A-L:                     Det finns missionärer från andra länder och från många olika organisationer. Jag har en kollega som är luthersk, amerikansk luthersk missionär. Hon jobbade då med helt andra saker, egentligen har hennes jobb gått ut på att ta amerikanska praktikanter till Senegal och så lär de sig vad det innebär att leva i ett annat land och de lever faktiskt betydligt mera på senegalesernas villkor än vad jag gör till exempel. Och då är de där ett år och äter senegalesernas mat och liksom bor i en familj och lever väldigt mycket på senegalesernas villkor. För att sedan komma tillbaka till sina hemländer och ha ett nytt perspektiv på världen och kanske då påverka människor i sina hemländer, eller hemstater i Amerika. Så hon jobbar då tillsammans med kyrkan på det här viset och sedan får då kyrkan i Senegal utbyte av de här, dels lite gratis arbetskraft, dels den här kontakten mellan de här två kyrkorna stärks i och med det här projektet. Vilket jag vet är väldigt viktigt för senegaleser, att ha relationer till andra kyrkor.

Hanna:               Precis. Vad är grundreligionen där?

A-L:                     Nå, det finns flera nivåer, men alltså den ursprungliga grundreligionen är då någon form av sådan här naturreligion kanske, den folkreligion där man tror på andar, både i naturen och i förfädernas andar. Men så tror man också på en gud, det är väldigt afrikanskt att tro på en gud. Så det är liksom där i botten, och ovanpå det så har islam tagit… officiellt så är det islam som 95% av befolkningen hör till, men det är också en senegalesisk variant av islam, eller flera senegalesiska varianter av islam därför att det är då olika sådana här, man kallar dem marabun eller shejker som så här som har startat så kallade brödraskapsrörelser där man då har kontextualiserat islam just i den senegalesiska kontexten, liksom. Där folktron på något vis kopplas ihop med islam, samtidigt som man också försöker… alltså de här lokala muslimska ledarna de tycker ju nog att vissa delar eller inslag av folktron inte ska finnas i islam men samtidigt så fungerar de betydligt bättre tillsammans än till exempel Saudiarabisk islam. Som då kanske inte är så där jättepopulärt i Senegal faktiskt. Man tycker inte om extremister i Senegal. Tanken i Senegal är att man skall kunna hålla frid tillsammans och det är jätteviktigt just i kulturen att man klarar av att komma överens och faktiskt hittar någon slags gemensam linje. Så när det då kommer extremister från andra länder så brukar senegaleserna inte riktigt vara så hemskt nöjda, men de är hemskt toleranta samtidigt. De är toleranta mot dem men de tycker inte det är en bra idé. Så det har inte riktigt fått någon grogrund i Senegal.

Hanna:               Nej, precis. Men det låter ju jättefint att de vill ha harmoni och är villiga att jobba tillsammans.

A-L.                     Jo, det är nog någonting som Senegal är väldigt strakt inriktat på och som är en av de här specialdragen i Senegal tycker jag i allmänhet. Jag tror det hör ihop med tanken att först och främst är vi afrikaner, först och främst är vi senegaleser och vi hör till vår liksom… det finns till exempel inom sererekulturen en… de har då två andra folkslag i närheten som de har vissa sådana här kusinskap med brukar de kalla det. Cousinage och det betyder att en serere får aldrig göra någonting illa åt en djoula och tvärtom, för då händer det något mystiskt ont. Så man måste se till att… det är lite tabu helt enkelt att göra någonting illa åt dem. Och det här då upprätthåller en fred och man vill hitta den här harmonin. Det är viktigt.

Hanna:               Okej, jätteintressant och som sagt också jättefint tycker jag. Det här, nu kom jag på en spontan grej jag vill fråga dig och jag är jättenyfiken på det här. Jag tänker, du måste ju ha haft jättemånga människomöten som har varit speciella med tanke på att du kommer från Finland och även om du har varit i Senegal förr och du kan kulturen och så vidare. Har du något unikt människomöte du brukar berätta om till folk som du tycker att ha varit extra speciellt på något sätt?

A-L:                     Nå låt oss ta en… det här är en sådan här, jag vet inte… det beror ju på vad man väljer, det finns så mycket som helst i och för sig. Man kunde ta den här storyn… jag var ute på torget och skulle köpa frukt av min standardförsäljare och så var det någon som hörde att jag pratade lite lokalt språk där och så börja han diskutera med mig och han ville då diskutera treenigheten. Som muslim så ville han då diskutera att hur tänker vi om den här saken och så berättade jag att så här och så här tänker vi kristna och så berätta han att så här och så här tänker vi muslimer och så funderade vi att men jaha, hur kommer det sig vi tänker då liksom det här att kan Jesus faktiskt vara Guds son eller inte och så kom vi fram till att den stora skillnaden är egentligen är att muslimerna tror att den Helige Anden inte är en person medan de kristna tror att den Heliga Anden är en person. Så eftersom de kristna tror att den Heliga Anden är en person i Gud och den Heliga Anden satte igång Jesus så är alltså Jesus Guds son medan det här muslimerna tror att Jesus sattes igång av den Heliga Anden också men Heliga Anden är inte en person alltså är Gud inte Jesus far. Och så konstaterade vi att jaha, okej. Och jag gick och köpa frukt. Det var inte jag som initierade det hela.

Hanna:               Nej, det vara bara en sådan där random konversation.

A-L:                     Ja. Precis.

Hanna:               Det här, tiden börjar rinna mot sitt slut och jag tycker det här har varit en jätteintressant diskussion och det har varit jätteintressant att höra dina historier nu här speciellt på slutet och hur man blir missionär och så vidare. Och jag tänker att ännu innan vi avslutar den här diskussionen så skulle jag vilja fråga dig att hur ser din framtid ut med Senegal, kommer du att åka tillbaka efter Koronan eller hur det nu blir med koronan och så vidare och hur fortsätter ditt jobb med Missionssällskapet och Senegal?

A-L:                     Ja, alltså… jag är på ledigt från Missionssällskapet fram till slutet av juni och sedan är tanken den att jag ska tillbaka till Senegal efter det. Vi far då koronaläget blir bättre, alltså mina kolleger är redan i Senegal. Alltså mina finska kolleger är redan i Senegal. Så jag ser inte några hinder att jag inte också skulle fara dit.

Hanna:               Okej, nehj men vad roligt. Nå men hördu, jag skulle kunna fråga dig en miljon frågor om det här och jag tycker det är jätteintressant men sanningen är den att vi har nu pratat väldigt länge så nu måste vi börja ta och sluta nu.

A-L:                     Just så.

Hanna:               Men tack så jätte, jättemycket för att du ville vara med i det här poddavsnittet och tack för alla historier och kunskap du hade att dela med dig om.

A-L:                     Tack.

Mikroplaster med Julia Taylor

Hej och varmt välkomna med till ekofasta podden. Mitt namn är Hanna Löfholm och jag är en finlandssvensk marknadsförare/ innehållsskapare, som numera bor i Stockholm och är med och producerat fyra avsnitt för årets säsong av ekofasta podden.

Dagens avsnitt kommer att handla om mikroplaster och med mig i avsnittet har jag Julia Taylor som jobbar som handläggare på Naturvårdsverket i Sverige. Kort fakta om Naturvårdsverket är att det är en statlig myndighet för miljöfrågor som arbetar på uppdrag av den svenska regeringen med miljöfrågor i Sverige, EU och internationellt.

Orsaken till att jag har valt att ha med just Julia från svenska Naturvårdsverket är för att jag tänkte att det vore intressant att höra mer om mikroplaster från ett svenskt perspektiv. Det är ju ändå ett kärt grannland som de flesta av oss har bra koll på. Dessutom hade jag tänkt att vore praktiskt att kunna träffas i real med Julia för att kunna spela in avsnittet, eftersom vi båda bor i Stockholm. Men tyvärr satte nya Corona restriktioner käppar i hjulet för det så det fick bli en diskussion på distans trots allt. Och vi spela alltså in avsnittet i december mitt i Coronakaoset. Men det var roligt att få ha Julia med på distans i alla fall och jag ska hoppas att ni ska tycka att det är ett intressant avsnitt att lyssna på. Som sagt är jag då finlandssvensk som ni också hör, men jag hör till gruppen finlandssvenska som börjar pratat rikssvenska då de talar med en rikssvensk person. Så helt utan kontroll börjar jag förstås snacka mig igenom hela intervjun, så kan det gå. Men jag hoppas ni tycker det är uppfriskande med ett rikssvenskt avsnitt här emellan och man får faktiskt skratta åt min rikssvenska om man så vill. Annat nämnvärt kanske är att ljudet inte är i toppklass, men det blir ju tyvärr så när man får spela in alla avsnitt online. Hoppas det ska gå att lyssna på trots allt och att ni tycker att avsnittet är intressant. Jag tycker nästan att vi ska köra igång.

Hanna:               Hej Julia och välkommen med i Ekofasta podden.

Julia:                   Hej, tack!

Hanna:               Idag ska vi prata om mikroplaster och fokus ligger på mikroplaster i vattnet. Och du Julia, du jobbar på Naturvårdsverket i Sverige, så jag tänker att vi kör igång med att du får berätta lite mer om vem du är och vad du jobbar med.

Julia:                   Ja, jag heter Julia Taylor och jobbar på Naturvårdsverket på miljögiftenheten. Och på Naturvårdsverket så jobbar jag ju just med mikroplaster och jag jobbar då inom vår nationella plastsamordning och det jag jobbar mest med är väl att jag bygger upp och samlar in och sprider kunskap om mikroplast. Kortfattat.

Hanna:               Precis. Roligt. Ska vi börja med att du får berätta vad mikroplaster är helt enkelt för dem som inte vet vad det är?

Julia:                   Ja, absolut. Det är, kanske jag ska börja med att säga att det finns ingen standardiserade definition av vad mikroplast är, så tyvärr är det lite olika vad menas med mikroplast. Men en standardiserad definition är på väg, så förhoppningsvis kommer vi landa på någonting inom några år i alla fall. Men det man oftast brukar säga att mikroplast är små, små plastbitar, man inkluderar ofta gummi också. Storleksmässigt, allt under fem millimeter. Fem millimeter är oftast den översta gränsen, men det kan vara allt under millimeter.  

Hanna:               Precis, och var kommer mikroplaster ifrån? Det är från plast i bildäck osv eller?

Julia:                   Ja men, precis, det kan ha lite olika ursprung. Man brukar dela upp i avsiktlig tillverkad mikroplast och sekundära mikroplaster som bildas, som du säger, genom slitage av till exempel bildäck.  Det är lite olika. De avsiktligt tillverkade kan vara då man till exempel mikroplast som man vill tillsätta i kosmetika eller som tillverkas som plastpellets för att sedan användas i tillverkningen av andra plastprodukter. Sekundära mikroplaster det är då däckslitage, det kan vara fragmentering av andra större plastbitar som har slängts ut i naturen som sedan med tiden fragmenteras i mindre bitar. Det kan vara när man tvättar sin fleecetröja och så vidare.

Hanna:               Ja, precis. Och mikroplaster, det klassas ju som farligt, men varför är det så farligt?

Julia:                   Ja vi vet inte egentligen inte hur farligt det är. Det är dels för att vi inte kan göra någon riskbedömning i och med att det är fortfarande mycket vi inte vet vad gäller koncentrationen av mikroplast, alltså hur mycket som finns ute i naturen och vi har också ganska stora kunskapsluckor vad gäller effekterna av mikroplaster. Så man kan säga att det finns många indikationer på att det kan vara farligt men det finns också studier som pekar på motsatsen och att man inte ser effekter. Vi vet helt enkelt inte ännu.

Hanna:               Okej. Det är kanske inte ett så stort problem som man kanske tror, eller?

Julia:                   Ja, nej men så här vi vet ju inte hur stort problemet är. Det vi vet är ju som sagt är att det finns indikationer på att det är ett problem och att det finns effekter, och det vi också vet är att vi släpper ut väldigt stora mängder mikroplast. Och det vi släpper ut det är, alltså mikroplasterna är persistenta och de stannar kvar väldigt länge och ansamlas i miljön. Vi kan inte städa upp det vi släpper ut på ett effektivt sätt. Mikroplaster hör helt enkelt inte hemma i naturen. Vi ska inte släppa ut sådant vi inte riktigt vet vad de har för effekter och sådant som inte bryts ner. Här anser jag att försiktighetsprincipen gäller och det vi vet är tillräckligt för att vi ska motivera att vi ska jobba med att minska utsläppen.

Hanna:               Tanken är ju att vi ska behandla speciellt vattnet och havet. Hur kommer det sig att mikroplaster kommer ut i havet?

Julia:                   Då kanske man ska börja med att definiera vilka de viktigaste källorna är. Det kan variera mellan olika länder. I Sverige har vi för en tid sedan haft två regeringsuppdrag där vi har tittat på just källorna, alltså de nationellt viktigaste källorna. Och det vi har kommit fram till för Sveriges räkning, och jag kan tänka mig att det är liknande för Finland, så är det troligtvis nedskräpning. Den källan har vi inte kunnat kvantifiera men vi bedömer att den är stor, kanske till och med den största källan. Sedan finns väg- och däckslitage, textiltvätt alltså tvätt av syntetiska tyger, båtbottenfärger. Den källan är troligtvis inte jättestor, men genom att den finns direkt i vattnet bedömer man den som viktig. Sedan är det konstgräsplaner och då är det framför allt granulatet som man pratar om då. Och sedan är det då också industriell produktion och hantering av primärplast. Så det är de viktigaste källorna. När det gäller spridningsvägarna då är det framför allt dagvatten, avloppsreningsverk och nedfall från luft.

Hanna:               Okej. Nedfall från luft, vad exakt betyder det?

Julia:                   Det är precis som det låter. Det kan vara små plast partiklar som bildas från vägtrafiken som kommer upp i luften och faller ner senare. Det kan ske ganska långt ifrån punktkällan.

Hanna:               Jaha, spännande. Man kan ju tänka sig då att mikroplaster är ett mycket större problem i stora städer än ute på landsbygden. Och vi befinner ju oss i Stockholm så hur är det, jobbar ni speciellt med Stockholm?

Julia:                   Nej, det gör vi faktiskt inte. Vi är ju Sveriges nationella miljömyndighet, så vi jobbar över hela landet och även internationellt.

Hanna:               Okej, precis. Hur jobbar ni internationellt, i praktiken alltså, vad innebär arbetet?

Julia:                   Vi är med i flera olika viktiga internationella processer. Som ett exempel är vi med i något som heter IG Plastics som är en intressegrupp inom en organisation som heter NEPA som är Network of the Heads of Environmental Protection Agencies, där vet jag att Finland också har en representant. Det är en grupp för olika EPA’s, alltså Environmental Protection Agencies, runtom i Europa som tillsammans sätter sig ner och jobbar med olika plast och mikroplast frågor som sedan kan exempelvis lyftas upp till europakommissionen osv. Vi jobbar även inom OSD där vi precis avslutat ett arbete om mikroplaster från väg- och däckslitage och textil. Vi jobbar förstås inom Helkom där Finland också är med, alltså den regionala havskommissionen, där alla länder kring Östersjön är med. Där har men en så kallad Baltic Sea Action plan som man nu håller på att uppdatera. Där finns en hel del åtgärder som är förknippade med marin nedskräpning. Så där jobbar vi och inom EU så klart, precis som Finland också gör. Där finns också flera arbetsgrupper som jobbar på olika sätt med nedskräpning och mikroplastfrågor. Så det var några exempel. Och forskningsprojekt har vi förstås också.

Hanna:               Ja precis, vad skulle du kunna tipsa att en privat person kan göra för att minska på mikroplaster?

Julia:                   Just det, alltså tyvärr är det ganska svårt för oss att gå ut brett och förespråka olika åtgärder i och med att mätmetoderna för att mäta utsläppen inte är standardiserade och det är svårt att jämföra olika åtgärder för att se vilken är mest effektiv. Det jag skulle kunna säga som har stor bäring också med andra miljöfrågor, inte bara mikroplast, det är ju till exempel då att låta bli att skräpa ner, det är ju något som jag tycker alla kunde tänka till. Det gäller även fimpar, det är säkert något som många inte tänker på att det är en form av nedskräpning och att filtret faktiskt innehåller plast. Så det kan man tänka på. Man kan ju tänka på att man kunde köra bil mindre, och det är ju både ur mikroplast synpunkt och klart ur klimatsynpunkt. Man kan fundera lite på sin körstil, alltså att man kör mjukare så kallad ”eco driving”. Där har man sagt att det sliter mindre. Man kan se över sitt däcktryck, vara noggrann med att köra med rätt däcktryck och att hjulinställningarna är korrekta så att hjulen verkligen pekar framåt och inte utåt eller inåt. Det sliter mindre.

Sedan kan man tvätta sina kläder mer sällan, alltså att man vädrar istället för att tvätta. När man använder torktumlare kan man vara noggrann med att man slänger luddet i sopen och inte spolar ner det i toaletten. Köp färre kläder, och när du köper, köp second hand för att minska utsläppen det är liksom produktionsfasen och ta bättre hand om dina kläder och laga dem då de går sönder istället för att slänga. Man kan använda mindre fleece, fleece släpper ju ofta mer än andra syntetiska material. Och om du ändå vill köpa fleece så kan du ju… där är ju något du verkligen kan tänka på att köpa second hand eftersom det är de första tvättarna där det släpper mes. Så kan man använda tvättpåsar som man sätter sina syntetiska kläder i när man tvättar. Och använda flytande tvättmedel istället för pulver. Man kan tvätta i lägre temperaturer, det minskar slitaget och det drar ju också mindre el så det är ju bra på andra sätt.

Om man har båt så kan man tänka på att rengöra båten på ett smart sätt och undvika till exempel båtbottenfärger. Och när man slipar båten så kan man vara noggrann att ta hand om de färgflagor som bildas genom att man använder en duk som man lägger under båten och sedan då att man lämnar dammet och färgresterna som fallit av i avfall. Sedan kan man också använda båttampar av slitstarka naturmaterial eftersom man vet att utslitna tampar som är gjorda av nylon släpper ifrån sig mikroplast när de nöts ut. Så det var några exempel som man kan tänka på.

Hanna:               Ja men det var ju jättebra, jättemånga exempel. Det finns en hel del man kan göra som privatperson i alla fall.

Julia:                   Ja, absolut och som sagt många av de här olika tipsen har ju också bäring på andra miljöaspekter.

Hanna:               Exakt, exakt. Du nämnde tidigare en del samarbeten som Finland och Sverige har indirekt, vi delar ju hav och så vidare. Så jag tänker, vet du om eller är ni inblandade i direkta samarbeten med Finland gällande mikroplaster.

Julia:                   Ja, alltså det mest direkta som jag känner till det är egentligen inte Sverige /Finland liksom enskilt. Vi har ju det här nordiska samarbetet mellan nordiska länder inom nordiska ministerrådet. Och där vet jag, även om jag inte är inblandad i det arbetet, men där vet jag att man jobbar med att få tillstånd en global överenskommelse om att marinskräp och mikroplast och man har något som heter, ett projekt som heter ”Norden en motor i arbetet mot plastskräp” har jag för mig att den heter. Det projektet ska dra igång 2021 och det skall fungera som ett stöd i förhandlingarna om ett nytt globalt avtal om mikroplast och marinskräp.

Hanna:               Okej, spännande, jätteroligt att höra att det finns ett nordiskt samarbete.

Julia:                   Ja. Absolut.

Hanna:               Kul! Men, du, vet du vad, nu börjar tiden rinna ut och jag skall inte hålla dig kvar längre. Det har varit en intressant liten pratstund här om mikroplaster och det har väldigt roligt att höra mer om din syn och naturverkets av det här i Sverige.

Julia:                   Jättekul att få vara med!

Hanna:               Ja, men vad roligt. Tusen tack för att du ville vara med.

Julia:                   Tack själv.

Vatten i vardagen – typ livet podden

Lousie: Hej alla och välkomna till ett nytt avsnitt av Typ Livet-podden! Hej till er som sitter i studion!

Ninni, Tonje och Louise: Hej!

Louise: I dag så har vi faktiskt ett samarbete med Ekofastan för första gången, så det är spännande. För er som har hittat hit via Ekofasta-sidan; Typ Livet är alltså en podd för unga vuxna som göra av Johannes församling och Borgå svenska domkyrkoförsamling. Sa jag rätt?

Ninni: Jå. Och Helsingfors kyrkliga samfällighet.

Louise: Nå nej.

Ninni: Jå.

Louise: Är de också med?

Ninni: Ja.

Louise: Ja, vad bra. Och samfälligheten. Yes, bra. Och för er som lyssnar via Spotify eller nån annan plattform där ni vanligtvis hittar vår podd, så ska vi berätta lite kort om vad Ekofasta är för något. Ekofastan är alltså evangelisk-lutherska kyrkans fastekampanj som lyfter fram omsorg om miljön ur olika synvinklar och med olika teman. Och i år är det faktiskt tionde gången som Ekofastan ordnas. Som namnet antyder ordnas Ekofastan under fastetiden och tema för i år är Vårda vattnet. Det är det som vi ska tala om i dag. Syftet med den här kampanjen är att uppmärksamma hur vi som enskilda individer ta hand om och vårda de vattendrag som finns runtomkring oss.

*Musik*

Louise: I dag har vi två av våra vanliga poddare med oss, eller vad man ska säga. Det är alltså jag Louise och Ninni som sitter här. Så har vi också med oss en gäst i dag; Tonje Lindeman. Välkommen!

Tonje: Tack så mycket!

Louise: Hur känns det för dig att vara här?

Tonje: Jättespännande! Det här är första podden jag ska göra någonsin.

Louise: Ja, wow, så bra! Jag har studerat journalistik så jag har lärt mig att man ska alltid börja med det viktigaste, så jag tänker att du får presentera dig, Tonje, först.

Tonje: Nämen! Ja, nå jag heter Tonje och jag är 24 år gammal och jag studerar biologi för mitt tredje år nu. Jag har just hittat No Effects nya singlar men jag är stenhård Taylor Swift fan också i smyg, lite. Och så gör jag världens bästa guacamole. Och så kanske färgar jag ditt hår om du inte ser upp. Så där i korthet, men främst är det nog biologin. Och jag har varit kompis med naturen, kanske, eller nog sen jag var riktigt liten. Men det tog länge att fatta hur mycket kompis jag var, för jag trodde alla var kompis med naturen. Men sen visade det sig att det kanske inte var så sist och slutligen. Speciellt blev det nog senast i det skede när det tog mig in på universitetet.

Louise: Kul att du är med! Vill du Ninni berätta lite kort om dig? Vem är du, för de som inte känner dig?

Ninni: Ja, jag är Ninni, eller Nicolina Grönroos om man vill vara officiell. Jag jobbar som ungdomsarbetsledare i Johannes församling. Och Tonje har faktiskt inspirerat mig jättemycket till att vara kompis med naturen. Och jag tror att Tonje har inspirerat många andra också. Så därför är jag extra glad att ha dig med här i dag.

Tonje: Åh, så roligt att höra!

Ninni: Och Louise.

Louise: Ja, öö Louise Häggström heter jag. Eller inte ”öö Louise”, jag heter Louise Häggström och jag jobbar som informatör i Johannes församling och jag fyller snart 26 år. Nej, jag är redan 26 när det här släpps. Jag är 26 år och jag har studerat journalistik. Och nu är jag här. Om vi nu går lite över till dagens tema, dagens ämne, så ska vi alltså prata om vad vi kan göra som enskilda individer för att ta hand om vårt vatten. Och så tänker jag nu ”vatten och vardagslivet” – vad väcker det för tankar?

Tonje: Det väcker jättemycket tankar. Först kanske tvätta händer, men det är kanske på grund av det här läget vi är i år och 2020. Men nog mycket hygien. Matlagningshygien och egen kroppshygien och så vidare. Sen när man tänker lite vidare på det så kommer det in havet jag simmar i om sommaren, vart snön som plogas släpas och kläder jag har på mig, var de har blivit producerade, hur det är med maten jag äter och så vidare. Så det spårar fort upp mycket större sammanhang.

Ninni: Nu när du frågar vad jag tänker på så det första jag tänker på är att dricka vatten. Jag märker att jag är törstig. Men sen börjar jag också tänka vidare på hygien och på havet och på hur jag använder vatten så där direkt i mitt liv. Också duscha, simma, dricka och så vidare.

Louise: Jag var faktiskt inne och googlade lite på hur man kan spara vatten i vardagen och så  kom jag in på en svensk sida och där pratade de om just att man ska inte diska under rinnande vatten, att man ska inte borsta tänderna med kranen på – men vem gör det? Gör nån sånt?

Tonje: Det finns nog.

Louise: På riktigt?

Tonje: Jå.

Louise: Oj. Sluta med sånt! Och sen just när man duschar, att man ska stänga duschen när man shamponerar håret och sen när man tvättar kläder, att man försöker ladda full maskin. Och allt möjligt sånt. Och i köket allt vad man kan tänka på, att just sätta in en kanna med vatten i kylskåpet så att det hålls kallt så att man inte måste hälla upp en massa vatten innan det blir kallt, och så vidare, om man ska dricka. Av de här sakerna så är det nog egentligen bara en grej som jag försöker tänka ”vad tänker jag på i vardagen?” – så är det nog just den här dusch-grejen. Att okej, jag stänger duschen när jag shamponerar håret. Men annars tänker jag inte så mycket på vatten och min vattenanvändning. Hur är det för er? Brukar ni tänka på sånt?

Ninni: Lite varierande. Jag brukar inte stänga av duschen medan jag shamponerar håret, vilket är lite dåligt. Men så tänker jag också att min dusch är sån så det tar jättelänge för den att bli varm igen så det är ingen vits, det tar lika länge. Men det beror lite på, alltså jag bryr inte mig till exempel om att spara pastavattnet till att vattna växterna med. Det är sen next level. Men jag använder den där lilla droppen när jag spolar, efter små behov till exempel.

Louise: Bra, jå. Det är så mycket annat jag tänker på, med sopsortering och att jag försöker köpa kläder second hand om det går och så vidare. Men att just det här med vattnet är nog nånting som jag väldigt sällan tänker på och jag blir lite sådär ”men öö, vi har ju vatten i Finland”, vet ni, så tänker jag. Ska man ens… va?

Tonje: Men alltså vatten går ju åt till allt, också de där kläderna som du inte shoppar på snabbmode, och den där maten som du äter. Så det är kanske därför det är svårt att tänka på vatten i vardagen för att det är ett så sjukt stort koncept och det finns så mycket pengar fast i det. Speciellt om världen kommer bli varmare och mer oförutsägbar så kommer det där rena vattnet vara mycket mer värt än vad det kanske är i dag. Så det är ett stort ämne. Och det ligger liksom där bakom, nästan. Faktum är att problemet ligger inte i den där duschen, och problemet är inte i hur du borstar dina tänder, överhuvudtaget, utan det är i allt det där andra.

Louise: Vill du utveckla det lite mer?

Tonje: Som i det mesta andra så är det sällan den enskilda människan som är boven, utan det brukar vara cokis eller just snabbmode eller köttindustrin. Men det är lättare sagt än gjort nånting åt det. Eller det är som vanligt lätt sagt, men det är ungefär där som det lätta slutar. Det som för det svårt är att det finns så många olika synvinklar som man kan se på det där vattnet ifrån. Det går att dela upp i hushåll, industri, jordbruk. Och sen kan man dela upp det i vidare kategorier, som inom hushåll. Är det köket eller toaletten eller vad är det som du använder det till. Sen finns det skillnader i vattenanvändning landvis, vilket är kanske ganska obvious. Men det beror, förutom på geografi och välfärd, också på landets exportvaror, som till exempel: Finland odlar ingen avokado, men ändå konsumerar vi det ganska mycket. Nån lättillgänglig statistik till det här finns inte, för det är så himla invecklat. Men det som är lättillgängligt är hur mycket vatten som i medeltal går åt per finländare per dag. Alltså just hur länge man har den där kranen öppen. Det är lätt att hitta sammanfattande nyhetsartiklar och blogginlägg som berättar om den här vattenkonsumtionen – men det är så att författaren ofta har en viss nivå av färdigheter att se på den här vetenskapliga faktan eller sen att den har vissa slags motiv. Efter att jag hade grävt en del före inbandandet av den här podden hittade jag en vetenskaplig artikel som hette The water footprint of humanity och där fanns ett fint och tydligt och färgglatt stapeldiagram där man kunde se hur mycket vatten som går åt till vilken produktion och i vilket land. Längst upp på de här staplarna fanns vattenanvändningen för hushåll i beige färg och det var så smått att man knappt kunde se det, mot allt det här andra stora för kött och mjölk och så vidare. Så inconclusion så är det inte individuella hushåll utan det är stora företag och bolag. Sen kan man ju argumentera att det ändå är på allas eget ansvar vad man köper. Och det stämmer ju, jag väljer ju själv vad jag betalar för när jag går till s-market men det känns ändå inte som ett helt tätt argument, vattentätt argument hehe.

Louise och Ninni: Haha.

Tonje: Men ja, om den här konsumtionen – ska vi ta bort ansvaret från de som har möjlighet göra de här first hand-besluten som påverkar för jättemånga på en gång och bara sätta det på den enskilda människans ansvar?

Ninni: Och måste vi alla lära oss det, i stället för att vi ska få lita på de som är proffs på riktigt?

Tonje: Ja! Att till exempel om du är en jättestor importör av nånting, av fast, inte vet jag, mikron, eller vad som helst. Knappast finns det sådär jättemånga som importerar mikron i Finland. Så om du, som mikroimportör, gör det här beslutet att ta en jättevattenvänlig, eller vad heter det, ekologisk, nej, miljövänlig! Om du har möjligheten som mikroimportör att välja hur miljövänlig mikro du importerar till det landet, i stället för att alla människor enskilt ska göra det där beslutet och dessutom göra all förhandsforskning och ta reda på hur mycket vatten går åt i vilket land, varifrån det där vattnet kommer och var ens mikro har blivit döpt.

Louise: Jå. Och jag tycker det är – just det här som du säger är ganska irriterande för att alltid när man läser artiklar, eller ja, men ofta tar man ju upp det där att hur kan vi, vad kan vi göra som enskilda mänskor. Såklart, jag tycker det blir också lite jobbigt att tänka att man gör ingenting och man påverkar inte alls. För att, varför skulle man då ens göra nånting? Men ja, det blir krångligt när det ändå läggs ansvar på enskilda individer.

Tonje: Det stämmer. Och vi ska kanske komma in på det lite senare. Men det här är ju min egen erfarenhet – jag har nog nytta av att göra små beslut för mig själv för att annars mår jag jättedåligt. Jag mår lätt dåligt om jag kommer på mig själv och fattar att vad jag håller på med. Det är mera för mitt eget välmående, de där små besluten. Det är nog viktigt i varje fall. Men det skulle vara ännu viktigare att fixa det där stora. Och det håller nog på och sker en massa förnyelser av lagar. Naturskyddslagen och nån markanvändningslagen, mining-lagen, jag vet inte, jag kan inte svenska. En massa miljölagar kommer att gå igenom förnyelser nu, tack vare vår nya regering som bryr sig om sådana här saker.

Louise: Men vad ska vi göra nu? Om vi tänker, för vår egen del främst. Att vi ändå försöker tänka på de här sakerna och vi försöker göra så bra val som vi kan. Men hur ska vi tänka när vi konsumerar? Borde man då försöka stötta de här bolagen och de här företagen som tänker på de här sakerna åt oss? Och hur vet vi vilka de är? Vad ska vi göra?

Tonje: Så sjukt bra fråga. Det skulle säkert gå att använda en hel avhandling att ta reda på ett täckande, tydligt svar på den frågan. Men det allra lättaste för en finländare är att inte äta kött. Tyvärr. Det är så där thanks, I hate it. Men så är det bara. Det var utifrån den här ena vetenskapsartikeln som jag ögnade igenom, problemet för Finland är kanske det att stora majoriteten av vår vattenanvändning kommer från importvaror. Det vi använder i våra hushåll är typ 150 liter per person per dag, men om man tar in alla importvaror och alla andra varor utöver det som händer i hushållet så går det upp i över tre tusen liter per dag, vilket är helt galet. Där vet jag inte ens om det finns, vad allt där är medräknat. Det är just det där att hur ska man veta? Är det all den där sojan som den där kossan har ätit som finns i den här statistiken för det där vattnet som går åt att växa upp en kalv? Men det är det allra enklaste, att minska på köttkonsumtionen. Sen om man inte vill göra det så måste man ta reda på allt det där andra.

Louise: Jå, och minska kan vi ju alla göra ändå.

Ninni: Ja.

Louise: Jå, men du sa också att det är viktigt för en själv, på nåt sätt, att ändå ta de där valen som är bra för miljön. Jag skulle nu vilja att vi talar lite om klimatångest, för att jag har det ganska ofta – jag vet inte om ni har det. Särskilt när jag är inne och snöar in mig på alla artiklar om hur vi håller på och förstör den här jorden totalt, skogarna brinner, isarna smälter och allt det där. Har ni klimatångest och är den på nåt sätt kopplad till vatten?

Tonje: Jag har klimatångest. Den är sällan kopplad till vatten. Min klimatångest är koldioxidutsläpp och avfallsproblem för det mesta. Speciellt när man börjar sortera plast bort från allt det där andra och ser hur insanely mycket det blir. Jag har en blandavfallspåse och det är alltså en sån där påse som man har bröd i, en reissumiespåse. Den blir full nästan i samma takt som plastavfallspåsen. Nu blir den lite oftare (full) när man har mask på sig ganska mycket, det går ju inte att sätta nån annanstans än i blandavfall. Men så där i allmänhet – det som går dit är kvitton från när du sätter citronen på vågen i butiken och sen tar du den där pippip-juttun därifrån och tejpar den på. Det är det som far i blandavfall. Allt annat far i plast eller bio, paff, papper, metall och glas…

Louise: Haha! Ja, allt vad det finns.

Tonje: Har du Ninni klimatångest?

Ninni: Jå, men den är inte så kopplad till vatten. Den är mer kopplad till vad som händer med vattnet. Alltså isarna som smälter, det har med vatten att göra men det har inte direkt med min vattenkonsumtion att göra. Och jå, jag är så ledsen för min plastsortering, min närmaste, är typ två kilometer ifrån. Så jag har försökt sortera, men jag skulle behöva gå så ofta den där två kilometern. Så jag tänker att jag är så ensam, det är ju ändå bolagen som gör det, så jag sorterar inte hela tiden. Och det är så hemskt.

Louise: Men man kan inte göra allt heller.

Ninni: Nä, exakt. Så jag tänkte att jag sätter den där energin på att göra nånting annat bra i stället.

Tonje: Vad gör ni när ni har klimatångest?

Louise: Bäddar ner mig. Haha, nä. Jag tänker på det en stund och sen tänker jag på nåt annat. Och tänker att jag ändå försöker göra det jag kan. Men sen blir jag så lessen för jag sku vilja att alla andra också skulle göra vad de kan. Jag kan ju inte på det sättet påverka andra att ”kan du nu bara sortera den där plasten”, snälla. Det är nu bara att ta och skölja lite.

Tonje: Och jag tycker att där kommer det också in det där att det är de stora bolagen och företagen. Hur kan det vara så svårt? Liksom, oj jestas. Jag tänkte just säga, före du kom in på det där, att jag brukar mer ha klimatilska. Jag blir helt ursinnig, försjuttonsrasande, av hur svårt det känns att hålla en rymdsten till hälften vid liv. Could you even try? Sen känns det som att man bara sitter där i ett finlandssvenskt ensamt kärr och bara tycker att ”jag klarar inte av nånting överhuvudtaget och jag räcker inte till”. Surhetsgrad: stor.

Ninni: För mig brukar det hjälpa att tänka på, jag som jobbar med ungdomar. Jag har lyxen att tänka att jag som kommer i kontakt med jättemånga ungdomar som kommer att gå ut i världen och rädda den. Det är sådär att jag kan hjälpa dem.

Tonje & Louise: Haha!

Ninni: Men så tänker jag också på det som jag har hört nån gång att genom sex steg så kommer man till varje människa i världen. Jag känner nån, som känner nån, som känner nån… Och så är det sex steg och så kommer man till vem som helst i hela världen. Om jag tänker så så hjälper det mig lite. Om jag påverkar 100 ungdomar, det är på ett sätt ambitiöst men ändå inte om det handlar om småsaker, så kanske de påverkar vidare till nån. Eller tänk om det är min ungdom som blir president! Och så tänker jag att jå, jag jobbar med ungdomar, så jag får tänka så här men de flesta kommer ju i kontakt med andra människor som också kan ha makt.

Tonje: Mina tankar spårar så mycket. Det senaste var att jag glömde att du pratade om dina ungdomar på jobbet, och trodde att du pratade om nån potentiell avkomma och jag var sådär att ”woah, det var speciellt att just ditt barn skulle bli president!”. Sen började jag också tänka på den där challengen att man öppnar en random sida på Wikipedia och så ska man komma till Lady Gaga på sex klick. More useless stuff.

Louise & Ninni: Haha!

Tonje: Men det stämmer. Man hoppas ju på att det man gör har en inverkan på andra. Och som du sa så har jag kanske haft en inverkan på dig. Men har nog inverkan på människor i sin omgivning.

Louise: Hade vi nåt mer vattenrelaterat som vi skulle säga? Eller du, har du nånting mer? Har du nåt annat som du har tänkt på? Jag kommer bara på mer saker som jag är irriterad på. Men som till exempel – det verkar som att alla nu har som mål att bli koldioxidneutrala 2030. Varför ska alla 2030, varför ska ingen nu?

Tonje: Det går inte så fort. Det är jätte osannolikt dessutom att det skulle hända redan 2030. Men vi måste sätta mål åt oss själva, för annars går det inte. Men nog är det ju enerverande att sitta här på 2021 och vara sådär att hm…

Louise: … om nio år.

Tonje: Precis. Att vi bara ska sitta här och watch it fly by. Vem vet vad det blir för regering nästa gång.

Louise: Det är ju det. Ibland tänker man att man borde bli politiker.

Tonje: Mhm! Jag lovade hela mitt liv när jag, eller nåja, när jag har varit yngre och mamma har sagt åt mig att ”Tonje, du skulle blir en bra politiker” har jag gjort kräkningsljud åt den kommentaren. För jag skulle aldrig nånsin i hela mitt liv tänka att jag skulle fara dit och hålla på som de gör. Nu i och för sig märker jag att det går att göra på andra sätt också. Who would have known? Men ja, det går att göra på andra sätt också. Jag tänkte att det tjafsande orkar jag inte börja hålla på med så jag tar till andra medel i stället och blir forskare. Men sen i det skede när man har grävt långt enough och ser att följande steg är att bli politiker så då börjar man nog fundera ”vad håller jag på med här egentligen?”. Om jag på riktigt vill ändra på nånting så är det ju den vägen jag skulle behöva ta. Annars är jag en som bara ropar åt andra vad de ska göra i stället för att på riktigt kunna göra skillnad. Annars måste jag försöka få de där politikerna att lyssna på mig, i stället för att själv vara politiker.

Louise: Men så då har alltså ditt studieval väldigt mycket att göra med att du vill förändra?

Tonje: Definitivt. Jag är nog mer växtbiolog än vattenbiolog nog, men, eller ja, vatten har inte varit mitt nummer ett fokus. Men det ironiska är ju att det finns i i princip allting.

Louise: Ja, precis, ja, som du sa.

Tonje: Det finns ju inga växter heller utan vatten. Absolut ingenting finns utan det. Man skulle ju kunna ta till vad som helst för vägar i den här diskussionen, men till exempel hälften av vårt syre kommer från havet. Och om havet inte mår bra så då har vi inte 50 procent av vårt syre. Det är kanske inte så svart och vitt, men i slutändan blir det det, om man zoomar ut tillräckligt mycket. Men det har kanske mer att göra med de där koldioxidutsläppen. Jag höll på att säga att det är kanske mer akut.

Louise: Men det får du säga. Du studerar ju det här.

Tonje: Ja, men jag är inte egentligen av den åsikten. Allt behöver bli sett till. Och man kommer kanske längst genom att följa sina egna intressen. Om jag själv inte skulle vara så intresserad av hur det kan komma sig att växter blommar varje år och sen där de och sen bara lever de igen. Och hur granar bara är så stora och långa.

Louise: Haha! Ja men så det är kanske bra tips också, för de som lyssnar, börja med det du är intresserad av.

Tonje: Absolut. Då orkar man längst.

Louise: Ja, att liksom börja gräva där och tänk inte att du kan förändra hela världen på en dag. Okej, är du intresserad av vatten, bra! Gör lite research, tänk på vad du kan göra själv, hur du kan stötta såna företag och bolag som gör ett bra jobb.

Tonje: Det stämmer säkert oberoende av vad man håller på med. Det lönar ju sig att ens studieval har att göra med ens egna intressen för annars orkar man säkert inte så där jättelångt. Speciellt när klimatet också hämtar med sig så mycket ångest, eller kan hämta med sig så mycket ångest. Då är det bättre att man tycker om det man håller på med för att orka och känna sig motiverad och inte bli förlamad, vilket är så himla lätt när det kan kännas så tungt. När vi nu ändå har pratat ganska mycket om ångest och om vad man ska fokusera på när man tänker på vad man kan göra för klimatet, naturen och vatten och så vidare. Att läsa sig in på, att ta reda på kan också hjälpa med den där ångesten. För då vet du ju vad du har framför dig. Jå, det kan nog komma en svacka först när du får framför dig hur mycket det egentligen handlar om och hur invecklat det är. Men sen när du kommer ut ur den där svackan så vet du åtminstone vad du har framför dig. Då har du alla kort på bordet, och du vet bättre varifrån du ska börja. Det är tydligare, och det går, att rationalisera med sig själv när man vet vad man håller på med. I stället för att det bara är en sån där massiv stor bubbla nånstans, nåt moln ovanför dig, som gör att du inte alls vet vad du håller på med. Jag rekommenderar nog att läsa er in på det, även om det känns jobbigt. Det blir bättre sen.

Louise: Jättebra tips! Vi får tacka jättemycket, Tonje, för att du ville komma hit. Det var så roligt att ha dig här och diskutera vatten och klimat och ångest och allt möjligt vi nu har pratat om här.

Tonje: Tack att jag fick komma, det var kul, babbel babbel.

Louise, Ninni & Tonje: Haha, bubbel bubbel….

Louise: Du har lyssnat på Typ Livet-podden i samarbete med Ekofastan. Typ Livet-podden hittar du lättast på Spotify under namnet Typ Livet om du vill lyssna vidare. Och ifall du vill lyssna på resterande Ekofasta-poddavsnitt så kan du klicka in dig på ekofasta.fi.

*musik*

Top